Lite vi

(null)

Nu var det ett bra tag sen jag skrev sist, det har både varit julafton och 3/1 fyllde Manfred 2 år, men ni vet ju varför och jag har känt mer och mer frid över att kunna låta bli att skriva. Livet har varit lite väl stressigt på sistone, och efter de läskiga stressymptomen i höstas så har jag verkligen försökt att inte känna dåligt samvete för allt. 

(null)

Förra kursen var vi två elever i klassen, varav den andra konstant var sjuk. Jag satt alltså SJÄLV på fem obligatoriska litteraturseminarium där jag verkligen inte kunde gömma mig i mängden med andra ord. Jag var därför tvungen att läsa ALLT och anteckna ALLT för att kunna diskutera och prestationsångesten var tyvärr därför ganska hög. Tur att läraren var en pratig typ som avdramatiserade det hela lite. 

Nu läser jag ny kurs, nästsista innan jag är färdigstuderad, och denna är TUNG. Det handlar om bedömning. Mycket att läsa och lite tid att göra det, och så har vi en längre praktikperiod där vi ska genomföra en verksamhetsutveckling och analysera och utvärdera hur det gick, och jag känner verkligen att jag inte har en susning om vad jag ska göra eller hur eller jag ska kunna hitta ord till en utvärdering sen. Jag skulle behöva att någon håller mig i handen och säger till mig vad jag är ute efter. Mina symptom säger åt mig att lägga mig lågt, inte ha några krav, men mina krav är redan låga. Jag vill bara få godkänt, passera, komma vidare. Jag får prestationsångest bara av det? 
Egentligen skulle jag behöva några veckors sjukskrivning, vilket läkaren pratade om i höstas, men det funkar inte nu när dessa kurser inte finns att ta ikapp sen. Jag måste bli färdig, jag måste få jobb, jag måste få lån, jag måste komma vidare till villa och HUND. Den hunden tror jag är nyckeln till mitt mående. Jag behöver en hund som projekt. Jag är en hundmänniska. Saknaden efter Ester är fortfarande ENORM. Jag vet att en stor del av mitt mående är just pga förlusten av henne. Hon var en så stor del av mig liksom. 
(null)
(null)

Jaja. Livet går vidare. Jag har två underbara ungar, och nu börjar även oro kring Manfreds eksem lugna sig (äntligen har vi fått utredning av det och bra hjälp) och utredningen av Einar är nu klar och han har fått diagnosen ADHD. En enorm lättnad. Dock ville jag ha medicin så att han kan fungera optimalt på förskolan, men BUP vill inte ge det förrän han är 6 år, fastän det finns möjlighet att ge det från 4 år om behovet finns. Först vill de experimentera med strukturer, som om jag inte redan gjort det i flera år. Detta blir något jag får strida för. Jag som har så mycket extra tid liksom. Suck.
Men en diagnos är iallafall ett steg på väg. 

Så, där fick ni en liten uppdatering av läget! Nu kanske jag kan bli lite smått aktiv igen, för jag vill ju inte sluta med denna blogg! Min älskade blogg och mina älskade läsare! Puss på er! 

Kommentera här: