Snabb okorrekt avläsning

En lustig sak hände förut när jag och Kerstin stod på spårvagnen påväg mot Centralstationen. Vid Brunnsparken kom det på ett helt gäng med folk, och det blev lite bökigt med vagnen och lite så. Mitt i allt bök så hör jag att en kille säger: "hej!" till Kerstin, men hon svarar inte. Jag antog snabbt att han var förståndshandikappad och förmodligen sade hej till vemsomhelst bara för att. Återigen sade han hej, och ännu en gång, och eftersom Kerstin inte svarade så började jag dels tycka synd om Kerstin som behövde stå ut med detta obekväma hejandet från en främling, och dessutom så SÅG killen normal ut och jag tyckte synd om honom som med andra ord uppenbarligen bara var halvt normal.

Men vid det fjärde hejandet så tittade Kerstin upp och sken som en sol: "nämen HEEEJ!"

De kände tydligen varandra, mycket väl, och vips försvann hans stämpel som förståndshandikappad.

Lustigt, vad snabbt man dömer människor? Och vad lite som ska till för att dömandet genast ångras?

Mostrig dag för Lukas

Igår ringde en fd kurskamrat och frågade om jag möjligtvis skulle in till stan idag, han hade glömt att lämna tillbaka nyckeln till sin praktikplats här i Älvängen och tänkte att jag kanske kunde ta med den dit. OM jag var i stan. Men nu var jag ju ledig idag, och barnpassare åt Lukas, men jag erbjöd mig att åka in till stan ändå.

Igår kom Lukas hit, och han var här under natten så att hans mamma kunde få sova. När jag vaknade på morgonen, efter en förhållandevis lugn natt (två omgångar var jag uppe) så ångrade jag genast mitt erbjudande om att hjälpa kompisen med nyckeln. Det var ju alldeles grått och regnigt!? Men det fick gå, regnskydd på vagnen och en inställning i stil med: "det SKA gå, det är inte alls grått och trist ut, det ska bli så roligt så!".

Ryggsäcken packades med det allra nödvändigaste, dvs blöjor, nappflaska med vatten och en barnmatsburk (plus sked och skål). Lukas var så lugn så, verkade inte bekymrad överhuvudtaget över att vara här så länge. Våra syskonbarn har iofs vant sig tidigt vid att Ingvarssonhuset är som ett andra hem, tryggt och skönt. :)


På bussen fick Lukas sitta bredvid mig, jag spände fast hans säkerhetsbälte, och han pekade hela tiden ut mot fönstret och sa: "titta!" när det åkte förbi bilar eller var grävmaskiner vid vägen. Han njöt. :)

Han har börjat prata en hel del, eller prata och prata.. vad kallar man "ööh!" och "ttah!" och "heddå" och "hallå!"? Prat för en ettåring. :) Men jag visste att det skulle kunna bli aningens "skämmigt" om jag var på Artisten (där kompisen fanns) och Lukas skulle börja ropa högt så att det ekade där i hallen. Så... det behövdes inhandlas nappar, för det hade jag glömt ta med mig.
För er syskon som kommer hit, dessa nappar tillhör oss! De får INTE tas med!



Väl framme vid Artisten så väntade och väntade och väntade jag. Kompisens mobil hade dött, så jag kunde bara anta att han skulle komma nertrippandes för trapporna i hallen, och jag kunde inte göra annat än vänta in honom.

Plötsligt kom syster Kerstin, och hon blev riktigt överraskad och glad över att VI var där! Lukas och Emmy, av alla människor? :) Hon slet genast till sig Lukas för att visa upp honom för några klasskamrater: "Lyft honom en gång! Bara en gång, bara känn hur TUNG han är för att vara ett år!"

Efter att jag äntligen fått tag på nyckeln, för Robin kom nertrippandes äntligen, så stannade jag och Lukas kvar på en liten konsert som Kerstin tipsade oss om. Lukas myste till tonerna, och började bli trött. Klockan närmade sig 13 och det var egentligen dags för hans middagslur.

Vi gjorde ett kort besök på McDonalds (gott, men urk vad jag ogillar grejen!) och Lukas vägrade äta mer än knappt hälften av sin barnmat när han såg att vi åt pommes frites!? Så, jag borstade av några åt honom, och han skrattade gott över att sitta där tillsammans med två av sina mostrar och mysa med så goda saker som pommes frites! ;)

Sen åkte vi hem, och Lukas somnade på bussen. Jag gick av bussen några hållplatser tidigare för att ta vägen om skolan för att lämna tillbaka nyckeln. Väl hemma mixade jag ihop en banan, en skvätt vaniljyoghurt och en handfull havregryn till en hungrig Lukas. När JAG får barn så kommer jag minsann inte köpa barnmatsburkar, det är ju sjukt enkelt att göra egen mat som man dessutom vet vad den innehåller? Koka en potatis, en morot och en knippe broccoli och sen mixa ihop med en klick smör.. svårt? Knappast. :) Barnmatsburken jag hade med till stan hade utgångsdatum 2011?! Hur mycket kan en välförsluten burk göra egentligen, något måste de väl ha tillsatt för att konservera?



Nu ska det bli skönt att bara sitta ner en stund, det är tröttsamt att vara hjälpsam ibland. ;) Men mysig dag har jag haft! Ångrar den inte för en sekund! :)