Halloween i Markaryd

"Kan ni inte ta vägen inom här sen?" frågade svärmor i Markaryd. 3 timmars omväg, men ehm.. okej. Förhoppningen var att jag skulle kunna gå undan och vila, men maken spenderade större delen av tiden till att sitta på toa och jag spenderade då tiden till att påminna mig om att andas när barnen bråkade. Vila var det ja. Eller inte. 

Men det är roligt när kusinerna kan träffas, och Manfred så tydligt pratar om sin farfar som han tänker på mest hela tiden hemma. Det kan vara farmor också, det är lite oklart då han benämner de som "fafa" båda två. 

(null)

(null)

(null)

(null)

Vi gillar Markaryd, helt klart, och jag hade gärna flyttat dit om inte för att kunna ha möjlighet till avlastning av barnen. För det har vi ingen just nu, och det är nog en del i att jag känner mig stressad. Dåligt samvete över att be om hjälp liksom. Hur blir man av med det? 


Astrid Lindgrens Värld

Då min nästa kurs inte börjar förrän på fredag och jag behövde en paus ifrån hemmets måsten och oro så tog vi oss en familjeutflykt till Vimmerby! Mina föräldrar står nämligen och säljer på höstlovsöppet på Astrid Lindgrens Värld, och då de behövde lite grejer hemifrån som de glömt så bjöd de oss på entré och halva resan och så sov vi över i husvagnen. 
(null)

Det var första gången Einar var där, och han hade mycket frågor under vägen dit: "Mamma, är den Pippi som är där, är det en hon eller han? Är hon lång eller kort eller stor eller liten, mamma? Säg? Hur är hon? Är hon lika stark som Pippi på tv?" När vi väl kom dit blev Einar besviken över att Pippi inte mötte oss direkt innan grindarna, "Varför gjorde hon inte det för, mamma? Varför är hon inte här?" tills hon plötsligt dök upp i Bullerbyn och lekte kull med några barn som jagade henne. Jag hade förklarat för Einar i bilen att den Pippi som vi kommer att träffa inte är den riktiga riktiga Pippi, för att försäkra mig om att han inte skulle besviken, och därav frågade han alla frågorna ovan. Men när han såg Pippi så blev han en helt annan pojk! Modiga Einar blev plötsligt superduperblyg och fick en alldeles salig blick över att se Pippi! Och likaså när han fick se alla andra karaktärer. Så fint att se, och tur att han inte blivit förstörd av min spoileralert i bilen! 
(null)

(null)
(null)

(null)

Det var stressigt ändå dock, då Johan fick magkatarr och mådde bajs och jag fick ta över ansvaret ändå. Men det var ändå läkande att se att barnen hade så roligt, särskilt Einar! 

(null)

Allt som allt fick vi åtminstone GJORT något, något mysigt. Något JAG velat göra länge, för att JAG uppskattar sånt här. Så.. visst ska man vara egoistisk när man behöver ta det lugnt? Då borde detta godkännas som avslappning. 😜 

Dumma stress

Då var det dags igen för nya upptäckter, nämligen att man inte kan stressa och oroa sig hur länge som helst utan att det blir en fysisk reaktion. Jag oroar mig för typ allt, och har dåligt samvete i förväg. Jag vill ligga steget före innan så att inget oförberett behöver hända, och eftersom jag delvis är en spontan och "det löser sig"-människa som samtidigt har ett enormt kontrollbehov så var det nog menat att krascha till slut. 

I helgen började jag få en konstig känsla i kroppen, jag kände mig som om jag tagit bricanyl och att pulsen var skyhög. Det var den inte, även fast jag verkligen tyckte mig göra pulsen i huvudet. Till slut på tisdagen så surrade det i huvudet, mitt hjärta dunkade så hårt att det på riktigt kändes som om den skulle hoppa ur bröstet och jag hade ett enormt tryck över bröstet. Kände mig andfådd och kunde inte ta riktigt djupa andetag. Jag fick två panikångestattacker under dagen, där jag båda gångerna fastnade liggandes i soffan och inte kunde röra mig i ca 5 min. Min kropp lydde mig inte och jag kunde inte få fram ett ljud utan att anstränga mig till max. 

Det var verkligen ett varningstecken på att jag har väggen nära, och jag måste varva ner och andas och sluta oroa mig för saker. Det är dock svårt när vi är panka den 26e, och Johan är egenföretagare med osäker och ostabil inkomst, och Einar sover dåligt, och Manfreds eksem vill inte bli bättre och vi får inte miniderm på recept och måste stå för den själva, och jag har haft projektarbete med en kursare på avancerad nivå fastän jag läser på grundnivå och därmed haft prestationsångest x 100, och så jobbet på det (som jag dock inte vill ta ur ekvationen, jag älskar ju mitt jobb!), och så bara allmänt stökigt hemma och det där allmänna projektledarrolliga som en mamma gör i hemmet. Inget blir gjort om inte jag SÄGER något, och det är en stor orsak till min stress. 

Men nu blev det så tydligt att det inte funkar, så nu försöker maken ta en del av vardagen utan att fråga, eftersom det är vad som stressar mig, och jag plockar ner livet i vad som är väsentligt och inte. Och försöker att inte oroa mig. Men det är så svårt! Nu oroar har ju mig för att inte oroa mig...!