Dumma stress

Då var det dags igen för nya upptäckter, nämligen att man inte kan stressa och oroa sig hur länge som helst utan att det blir en fysisk reaktion. Jag oroar mig för typ allt, och har dåligt samvete i förväg. Jag vill ligga steget före innan så att inget oförberett behöver hända, och eftersom jag delvis är en spontan och "det löser sig"-människa som samtidigt har ett enormt kontrollbehov så var det nog menat att krascha till slut. 

I helgen började jag få en konstig känsla i kroppen, jag kände mig som om jag tagit bricanyl och att pulsen var skyhög. Det var den inte, även fast jag verkligen tyckte mig göra pulsen i huvudet. Till slut på tisdagen så surrade det i huvudet, mitt hjärta dunkade så hårt att det på riktigt kändes som om den skulle hoppa ur bröstet och jag hade ett enormt tryck över bröstet. Kände mig andfådd och kunde inte ta riktigt djupa andetag. Jag fick två panikångestattacker under dagen, där jag båda gångerna fastnade liggandes i soffan och inte kunde röra mig i ca 5 min. Min kropp lydde mig inte och jag kunde inte få fram ett ljud utan att anstränga mig till max. 

Det var verkligen ett varningstecken på att jag har väggen nära, och jag måste varva ner och andas och sluta oroa mig för saker. Det är dock svårt när vi är panka den 26e, och Johan är egenföretagare med osäker och ostabil inkomst, och Einar sover dåligt, och Manfreds eksem vill inte bli bättre och vi får inte miniderm på recept och måste stå för den själva, och jag har haft projektarbete med en kursare på avancerad nivå fastän jag läser på grundnivå och därmed haft prestationsångest x 100, och så jobbet på det (som jag dock inte vill ta ur ekvationen, jag älskar ju mitt jobb!), och så bara allmänt stökigt hemma och det där allmänna projektledarrolliga som en mamma gör i hemmet. Inget blir gjort om inte jag SÄGER något, och det är en stor orsak till min stress. 

Men nu blev det så tydligt att det inte funkar, så nu försöker maken ta en del av vardagen utan att fråga, eftersom det är vad som stressar mig, och jag plockar ner livet i vad som är väsentligt och inte. Och försöker att inte oroa mig. Men det är så svårt! Nu oroar har ju mig för att inte oroa mig...! 

Uppdatering

Ja, alltså, de senaste veckorna har varit ganska hektiska. Eller vad betyder hektiskt egentligen? I vårt fall har vi haft svinkoppor, halsfluss, förkylningar och typ allt. Det var jag som hade halsflussen, vilket gjorde att plugget för min del fick pausa en vecka och det gör ju en direkt lugnare när man är frisk igen. Massa plugg att ta igen liksom! 

Men efter alla läkarbesök och pencillinkurer så kunde jag återgå till den kurs jag läser just nu, vilket är en projektarbeteskurs. Jag och en kursare har tillsammans skrivit om huruvida nyutexaminerade förskollärare idag har fått med sig verktyg från utbildningen att identifiera barn med tex ADHD. "Ett ouppfostrat barn!"? 

Ett väldigt intressant ämne för min del, eftersom det ligger nära vår vardag, 


Förövrigt har jag ringt BUP för att fråga om de glömt bort oss, och fick svaret att vi har tid i februari. I februari?! Dock går utredningen fortare nuförtiden, när den väl görs, så då kan det vara färdigt redan i mars. 

Vi var hos logopeden nyligen och fick det härliga svaret att Einar nu inte ligger "efter" i pratet, utan har utvecklats något enormt under sommaren i sitt prat och uttal och grammatik. Jag kan inte annat än hålla med! Jag tror att mycket har att göra med att vi ger honom omega 3, vilket lugnar ner honom och ger honom betänketid. 👍 

I övrigt leker livet vidare. Jag betar av kurs efter kurs, närmar mig målet sakta (vårterminen kvar), och jobbar på Gosbutiken. Det jobbet ger mig en livskick, och det är verkligen något jag kan se mig själv göra för evigt! Väldigt väldigt gärna! Drömjobb japp! ❤️

Manfredtid

Idag tar jag med Manfred till butiken för att möta upp bror och svägerska som behöver en sele till sitt yngsta yrväder. Manfred och Einar fick stanna hemma från förskolan idag pga rusket och vi föräldrar hade en flexibel dag, och nu är jag ändå ute i rusket med Manfred. Hur tänkte jag nu? 🙈

 

Fast vi sitter faktiskt på tåget.. till Manfreds stora spänning! Detta gillar han skarpt!