esterochjag

(ja, syster Kerstin, det är jag som spelar, och ja, pianospelet låter kanske inte så jättebra , men det är MIN blogg, jag får lägga upp vad jag vill! min eventuella prestationsångest kan slänga sig i väggen. heh)

Min kurskamrat Abiir har hela sitt liv varit livrädd för hundar. Inte bara rädd, utan fullständigt livrädd. Sådär livrädd att hennes instinkt har sagt henne att fly för livet när en hund kommer nära. Jag bestämde mig för att hon helt inte får vara rädd för Ester, och vi satte igång med hennes hundterapi. Det började med att hon såg Ester och blev livrädd och alldeles stel. Hennes prat gick i stil med: "Hon tittar på mig! Tänker hon att hon ska bita mig?" och hon var helt paralyserad över tanken på vad som kunde hända. Hennes situation var alltså att bara synen av en hund gör att den i hennes huvud redan är över henne.

Därmed blev det att hon successivt fick komma närmare och närmare Ester. (nu snackar vi tre meters avstånd till en meters avstånd, med någon person emellan som "trygghet") Sen blev det att ha grind emellan och att låta Ester nosa på hennes hand, och sen skulle hon ha kvar handen i tre sekunder. Hela tiden pratade jag om vad Ester tänkte när hon gjorde en del saker, så att Abiir kunde se mer än bara en hund. T.ex. blev Abiir förskräckt när Ester följde henne med blicken när hon gick förbi henne, och då förklarade jag helt enkelt: "Men Abiir, hon tittar ju på dig för att du går förbi och hon undrar om inte du ska klappa henne, eller om du kanske vill att hon ska följa med dig? Det är vad hon tänker när hon tittar på dig." och "Abiir, stabila familjehundar försöker aldrig bita en människa, det är emot hundreglerna. Människor är människor, de är ledare och allt de gör är bra. Hunden respekterar människor och en hund med bra psyke skulle aldrig ens drömma om att bita en människa!"

Jag var riktigt bestämd på att hon skulle komma närmare, på att hon skulle ta ner händerna och slappna av i axlarna, att hon skulle klappa Ester när hon alldeles precis innan studsat till av rädsla. Jag tvingade henne att gå fort fram i övningarna, annars hade vi aldrig kommit någon vart, hon hade kunnat stå där borta på tre meter avstånd och bara stirrat i flera dagar. Och jag orkar inte hålla koll på Ester i flera dagar bara för att Abiir är rädd.

Första gången såg hon Ester utanför sin bil och sprang in och satte sig igen, andra gången lyckades hon klappa Ester på huvudet efter typ tre timmar, tredje gången kunde hon klappa Ester lite mer och glömma av henne i rummet (men det tog fortfarande någon timma innan hon kunde med att klappa henne igen). Fjärde gången, igår, klappade hon Ester det absolut första hon gjorde. En riktig klapp, som om hon hade sett fram emot att träffa henne, och resten av den dagen var det ytterst få gånger som hon spände sig över att vara nära Ester. Jag var så stolt över henne! Och hon var stolt över sig själv!

Jag hörde precis hur mamma satt och pratade i telefon med någon och pratade överväldigande, och mycket olikt mamma, om hur härligt det hade varit i Tjeckien. Alla dessa människor från alla länder, och dessa "speakers" som talade fullständigt in i hjärtat på en emellanåt. Mamma hade varit lite kritisk till att följa med och se alla dessa rika människor gå upp på scenen, men hon fann att de som var rikast var ödmjukast och hade störst hjärta att hjälpa oss andra att komma lika långt! Det är en enorm skillnad i detta företaget jämfört med vad man är van vid.

Tjeckien-resan var med andra ord väldigt inspirerande, väldigt självförtroendehöjande! Det hade egentligen inte så jättemycket om just vårt företag utan istället om att sätta mål i livet. Vill man komma någonstans så behövs ett mål, och är det för luddigt så är det mycket troligt att man inte kommer dit. Idrottsmän sätter mål, varför kan man inte som egen företagare göra detsamma?

Jag är stolt över att vara en del av denna businessen, och inte bara stolt utan även tacksam! Tacksam över att JAG får göra hur mycket och hur lite jag vill med det, snacka om en inte-press och snacka om att kunna utnyttja möjligheten till lite extrapengar. :)

Resan kostade runt 3000:-, men jag kände att nästan varje föreläsare som lämnade spår i mig (åtminstone tre stycken) gjorde det värt de pengarna. Så, då blev ju hotellkostnader och resan nästan gratis? ;)

Något tokigt som hände var när jag skulle ta kort på denna staty som var full med typ gamla biskopar:

... för jag backade bakåt för att försöka få med hela monumentet och såg självklart inte trottoarkanten bakom mig som jag naturligt stötte i och föll fullständigt pladask baklänges. Svanskotan fick en rejäl smäll, så de första två dagarna var en ren pina att gå runt eller böja sig minsta lilla eller ens sova. Första natten vaknade jag säkert 10 ggr bara pga smärtan som ilade varje gång jag råkade spänna kroppen utan att tänka på det.

Jag har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv, det var vad jag sa till Claudia som fortfarande hade i minnet hur roligt det såg ut när jag föll, och nu är jag tacksam över att det börjar gå över.

För känsliga tittare kan meddelas att fågeln redan är död, så den är inte vid medvetande eller levande... med andra ord.

Jag var just inne på solflingan.blogg.se och läste ett inlägg som fick mig att haja till! Har ni tänkt på det som Anna Turesdotter tänkt på?


"Jag gillar egentligen inte willys. Ifall man tänker efter är det en :S på slutet. Ser ni?"

Ja, jag ser! Vad tänkte Willys på när de utformade den loggan?!

Vilken begåvning! Och vilken skön youtubeidé!

 

I förmiddags var jag hundvakt åt Esters valp Bamse. Han fyller två år alldeles snart, den 28 okt, och är väldigt lik Ester i både sätt och utseende. Dock är han ju lite mer energisk, han är ju unghund ännu, men ägaren har varit noga med hans lydnad så han var inte krånglig på något vis. Jätteskön hund!

Det finns många hundsporter, som t.ex. lydnad och agility och freestyle osv. Sen finns det även en sport som heter Weight Pull. Viktdrag. Denna sport förknippas ofta med "kamphundsraser" men kan egentligen utövas av vilken hund som helst, man startar ju inte med tunga vikter bara hursomhelst.


Jag vill skaffa en dragsele och börja träna här hemma på gatan, med lite lätta grejer först och sen ta ett däck och spänna fast. Ester har så mycket viljestyrka och så mycket muskler i sin kropp att jag verkligen tror att det skulle vara en sport för henne. En äkta Ester-styrka-sport. Kanske inte att tävla i, men som ett komplement till vår vanliga vardagslydnad och vardagsagility. Lite vardagsweightpulling. :)

Jag har dragit på mig en förkylning igen. Idiotiska jag gick hem till snörvliga Claudia i förra veckan, och nu har halsen blivit öm och allt. På torsdag ska jag till Tjeckien, på lite företags-coaching, så det blir att panikkurera mig tills dess. Ingefärate, honung på sked, Echinea-brustablettvatten...

Jag var hos bror Sven i helgen, och han har ju sitt härliga Wii som man inte kan låta bli att spela. Och eftersom jag förmodligen hade en förkylning i kroppen just då så har jag nu träningsvärk som gör ont. Riktigt ont. Inte sådär ontskönt som träningsvärk brukar vara, utan denna gör sådär ont så att det känns som att jag inte borde ha tränat sådär hårt på Wii.

Tydligen är det extra viktigt att vila kroppen när man har ett halsontsvirus? Enligt en kompis så kan man motionera sålänge det är en vanlig förkylning, men om halsen ömmar så tar det på hjärtat om man överanstränger sig? Någon som vet mer?


Och visste ni att honungens antibakteriella funktion försvinner om den blandas ner i kokhett vatten? Sen jag fick veta det så dricker jag hellre vanligt te och tar honungen på en sked vid sidan om. Och det känns faktiskt bättre i halsen efter en sked honung, bättre än efter vanligt honungsvatten.

Min syster, Anna, beställde hem två förpackningar med rakpermanent. När hon öppnade den ena förpackningen så ser hon att det är kladdigt i den. Hon tar upp bruksanvisningen men kan knappt öppna den pga kladdet. "Äckligt", säger Anna och lägger tillbaka bruksanvisningen i förpackningen och skjuter den åt sidan för att istället öppna den andra förpackningen. Hon möter dock samma syn där och blir lite irriterad över att få hem två kladdiga produkter.

Anna skickar tillbaka förpackningarna till företaget, för en kostnad av 78:-, och ber om att få ett par nya pga kladdet. Hon får dock tillbaka svaret att eftersom förpackningarna var öppnade så har hon ingen rätt att få nya. De anser att det inte var så mycket kladd på som hon påstod, vilket t.o.m jag fattar beror på att hon ju fick alltihop på sina händer?, och de säger även att de under sina 7 år som företag inte stött på en så oärlig människa som skickar tillbaka sina produkter för en sådan struntsak.

De ger henne alternativet att sätta in 140:- på deras konto så att de kan skicka tillbaka själva produkterna, som ju var helt oöppnade. De skriver även att "man brukar ju inte öppna båda förpackningarna när man ser att den första inte stämmer" och säger även att "det finns människor för allt" med menandet att Anna skulle vara en oärlig person som skickar tillbaka produkter hursomhelst bara för att.

Att få så kränkande svar på något som Anna i god tro tänkte inte skulle bli så stor grej utav, det gör det hela så oproffsigt. Anna svarade i ett mail att om hon gick till en affär och köpte en tröja, och upptäckte en fläck på den. Ska hon då tvätta den och se om den går bort innan hon går tillbaka till affären och vill ha en ny? Nej, man förväntar sig ju en ren produkt! Annars lämnar man ju tillbaka den? Och hur skulle hon veta att den inte är ren om hon inte får öppnat förpackningarna?

 

Nu när jag börjat läsa till förskolelärare och har massor av hemtentor framför mig så kan man kanske tro att jag skulle ha lätt för att skriva sådana när jag driver en blogg och faktiskt älskar att skriva. Men där tar man fel, det är ännu svårare för mig att skriva hemtentor eftersom dessa ska skrivas i korta och innehållsrika-ordiga meningar. Jag får med andra ord inte fylla ut texten med många ord, utan snarare göra korta meningar innehållandes ord som sammanfattar allt jag vill ha sagt. Och att fylla ut med ord är ju det enda jag kan... jag är värdelös på synonymer, och att få hitta ETT ord till allt jag vill ha sagt, det är skitsvårt ju.

Jag tar en paus i mitt hemtenteskrivande och sjunger lite på youtube istället. Det är roligare för stunden. :)

För er som har sett något avsnitt, eller ens ett litet klipp, från Svenska Hollywoodfruar på TV3, så har jag här ett urskönt klipp. Anna Blomberg, även känd från Kvarteret Skatan, gör sin tolkning av fruarna. ;) (ur Robins)

Det är rörigt. Barnen är överallt, och bollarna kastas hit och dit. Det skrattas och hörs tjut, och gympaskorna gnisslar mot gymnastiksalens golv. Jag avbryter leken genom att klappa i händerna. Hälften av barnen kommer till mig, några dröjer några sekunder extra. Två barn leker jage i ett hörn. Jag ropar. Får ingen reaktion. Jag klappar i händerna och ropar "nu samlas vi hos mig!". Ingen reaktion. Barnen som står hos mig börjar halvbråka med varandra, det riktigt osar i luften av deras pirr i benen. Jag ropar att det är en ny lek på gång, och genast kommer de jagande barnen tillbaka till mig. Jag får skynda mig att berätta om den nya leken, och berätta den på ett sätt så att alla tycker att den ska bli spännande.

Vi ska leka Monsterboll. Jag samlar barnen i en ruta som är gjord av fyra bänkar. Jag hämtar fotbollarna och pingisbollarna och häller ut i rutan. Barnen jublar. Jag tystnar ner jublandet och avslöjar att de just nu sitter i monstrets hus. Och monstret gillar INTE bollar och inte barn. Monstret kommer att kasta ut alla bollarna ur sitt hus, så långt bort han kan. Men barnen ska retas med monstret och kasta in bollarna igen. Alla bollar!


Idag gick det bättre att vara ledare för Lek&Boll, även om jag fortfarande känner mig lite uppgiven i brist på boll-idéer för 4-6åringar. Jag har 10 bollar på ett tjugotal barn. Vad gör man? Monsterboll blev populärt, den kommer vi att leka igen. Men fler lekar?

... alldeles naken! Gå in och rösta! :)

Denna bild fann jag bland storasyrrans facebooksbilder. Den är från en Norgetripp för någon sommar sen, och det är sådan aktivitet i bilden att man blir alldeles förundrad över att det kunde fastna så bra på bild. Självklart har bror Kalle tagit bilden, och jag själv var förmodligen alldeles ur bild. Men skön bild, ändå, ju. :)

 

Jag kom att tänka på en grej förut, när jag var ute med Ester i regnet. Jag gick där, utan att frysa och utan att bli det minsta blöt, och jag kände att jag blev alldeles varm av tacksamhet över en del grejer jag lagt pengar på. Jag har lagt pengar på ett par bra vattentäta eccokängor, och för inte så längesen köpte jag ju ett Didriksonregnställ.

När jag drar på mig de grå byxorna, snörar på mig kängorna och till sist drar upp dragkedjan på den röda regnjacka och avslutningsvis drar åt kardborrbandet kring handlederna, då är jag redo för precis vadsomhelst. Ett par vantar på det och jag kan vara ute med Ester utan att känna mig stressad över att frysa eller bli blöt. Jag är intakt och varken blåst eller regn kan komma åt mig, och Ester kan springa på ängen länge och vi kan leka med pinnar ihop massor eftersom höstvädret inte bekommer mig. Jag kan njuta av färgerna och den klara luften och strunta i rysningar. Skönt.

 

 

Dessutom har jag stor användning av det när jag nu praktiserar på dagiset, för det är inte direkt tacksamt annars att stå utomhus i en timme om man har lätt för att frysa. Är fötterna varma och resten av mig likaså så kan jag stå utomhus och ha koll på barnen hur länge som helst. Med snorpapper redo i fickan och en eller två barnahänder i vardera hand.

 

Kort sagt, med ett rejält och vindtätt regnställ plus ett par goretexkängor kan man njuta så mycket mer!

Detta inlägget är tillägnat mitt syskonbarn, Elin Johansson, som plötsligt från ingenstans har börjat kommentera som en galning på alla mina inlägg. Jag känner mig hedrad, men även paff över att den lilla snärtan som jag en gång lärde mig blöjbytning på (hon är 11, så jag var med andra ord 10 år när jag övervakade och lärde mig inför nästa syskonbarn som kom när jag var 12) faktiskt lärt sig skriva och stava riktigt bra! Jag är imponerad, och jag skulle gärna vilja se hur du bemästrar tangentbordet för att se om du är redo att snart själv bli en liten bloggare.

Ellan.blogg.se är tyvärr upptaget (och dessutom lösenordsskyddat) men elinlydia.blogg.se är inte taget ännu! Om du vill så kan jag spara det till dig, och snabbt snabbt snabbt göra en blogg som du sen får ta över?

Angående dina kommentarer så tänkte jag svara på en del här nu, rakt upp och ner:

• Nej, jag tror inte att du borde smaka på pralinen Päroncognac, men att du tycker det är spännande gör dig bara mer lik oss i familjen Ingvarsson. :) Likörpraliner är vad jag gillar allra bäst i Alladinasken. ;)

• Den gröna ögonskuggan var fin, men jag tycker nog att jag såg väldigt olik ut mig själv? Elin, för allt i världen, börja INTE sminka dig förrän så sent du bara kan. Ta vara på att du är söt som du är. :) och spela fotboll istället. :)

• Ja, fler bilder på Ester borde läggas upp, men eftersom jag är i skolan mestadels (och nu på praktik) så träffar jag inte Ester förrän på kvällarna... och höstmörkret gör att det är svårt att få bra bilder med iPhonen. Men saktmoda inte! Ha tålamod! Ge mig en vanlig kamera! ;)

• Tack för komplimanger om sångröst! Det ger mig dock bara mer lust att säga åt DIG att få ihop till en digitalkamera och starta en blogg så att du kan spela in dig själv och ha en riktigt cool och rolig Elin-blogg. :)

Kram på dig, Elin, din toka. Ellan Pellan Pirum Parum.

Jag läste att man skulle tejpa foten, så att det blev ett kryss alldeles i fotvalvet, för att stödja så att belastningen på själva hälen minskade. Jag provade detta, fastän jag inte riktigt förstod varför det skulle ändra belastningen med ett upplyftande av fotvalvet. Men, efter tejpningen imorse och en diklofenak-tablett (om det nu var inflammation) så hade smärtan avtagit extremt mycket. Det ömmade bara lite och jag kunde belasta foten som vanligt, och jag riktigt kunde känna hur tejpningen hjälpte hälen att avbelastas.

Så, det hjälpte alltså. Jag ska även stretcha vaden mot en vägg, för då sträcks även hålfotens senor ut och det känns direkt efteråt att smärtan minskats. Men bara för en kort stund. Jag får väl fortsätta, och däremellan vila foten så mycket som möjligt.

Men praktikens första dag idag kändes bra. Jag känner mig hemma bland barn, speciellt de minsta som precis lärt sig gå. Det bor allt en liten dagisfröken i mig. :)

(och ja, jag vet att det heter förskola och inte dagis, men spelar roll?)

Igår började jag känna en begynnande ömhet på höger häl, alldeles på hälens insida mot hålfoten till. Den fettkudden som finns där började liksom sticka lite. Nu idag gör den så ont så att det känns som om jag trampat på en geting. Att belasta foten gör så ont att jag vill riva sönder något. Det gör alltså inte ontskönt ont, sådär som det kan vara vid en lätt stukning, utan detta gör riktigt riktigt ont.

Jag sade det till grannen Emelie, i förbifarten när jag berättat hur det gått på Lek&Boll, och hon föreslog att det kanske kunde vara hälsporre...? Jag hade ingen aning om vad hälsporre var för något, men kollade upp det på google och fann att symptomen helt och hållet stämmer överens med den smärta jag känner.

Det gick faktiskt riktigt bra idag i kyrkan. Jag sjöng och såg att en del faktiskt blundande och verkade njuta. Detta fick mig dock att bli nästan mer nervös, som om jag ville prestera så att de verkligen skulle få lön för blund-mödan. Efteråt fick jag höra att man verkligen inte hörde att jag var förkyld, och jag hörde själv (egen inspelning från mobilen) att jag inte lät särskilt hes alls. Bra.

Så, det gick bra med andra ord. :)

Imorgon ska jag ju sjunga i kyrkan, hoppar in för någon som inte kunde komma, och därmed behövde kompisen Carl komma och öva tillsammans med mig. Jag hade några sånger som jag trodde att jag skulle kunna sjunga även med förkylning, och för att kolla upp det så spelade jag in alltsammans för att kunna lyssna på efteråt. Jag är lite hes och mörk/djup i rösten, men det är ju bara lite kyrksång. Det är ju knappast Idol. :)

 

... plus några sånger till, bl.a Sådan jag var och De som sår med tårar. Får se hur det går imorgon, om rösten bär eller ej. Om inte annat så kommer jag att vara hes till praktiken på måndag. ;)

 

Så typiskt att jag har gått och blivit förkyld. Igen. Jag var hes och snörvlig och väldigt förkyld när jag började lärarprogrammet, och det var med andra ord 1 september. 1 september! Igår var det 1 oktober, hallå?!

Även om jag är förkyld igen så är detta en annan slags förkylning, för jag har inga ömma halsmandlar. Jag har lite huvudvärk och ett tryck över näsan och så snörvlar jag konstant, men halsen ömmar inget. Den känns bara tjock som om jag sprungit massor och har fått massa slem i halsen. Men inget ömmande, och det tackar jag för. :)

På söndag har jag blivit tillfrågad att hoppa in och sjunga solo i Missionkyrkan i Älvängen, och jag tyckte att en förkylning var en så dum grej att skylla på när jag inte vet när nästa chans kan komma. På söndag, på kvällen, ska jag även börja min karriär som ledare för Lek&Boll i Älvängen för 4-7åringar.

Imorgon ska jag öva inför söndagens sång, har inte valt låtar ännu, och på kvällen ska jag vara på tjejkväll i grannen Emelies hus. Inför det ska jag tydligen prompt följa med till Systembolaget också och välja ut någon liten tjejig cider, planerar för en enkel Smirnoff, och detta ska absolut ske så tidigt som möjligt för att undvika alla alkoholistköerna.

Idag har jag varit i skolan, 8.30-15, och sen var det att hoppa på tåget och åka till Trollhättan för en tjejkväll där för en födelsedagsfirande Petra. Vi spelade bowling, jag vann första serien och förlorade fett resten. (jag spelade grymt bra i början, och sen i andra serien så var det som om jag tappat armen...) Sen blev det Petrabakad pizza framför Slumdog Millionaire. Lyckad kväll, men en förkyld Emmy som känner att hon egentligen flänger runt för mycket.

Kroppen säger att jag borde gå och lägga mig under ett täcke, axlarna värker efter den tunga ryggsäcken som jag burit med överallt, men jag kan inte svika folk. Jag kan inte säga nej. Idiotiskt att jag skulle bli sjuk just denna veckan. Och jag måste verkligen bli frisk inför måndagens praktikstart. Segt. Jag känner mig seg.

Återigen måste jag lyfta fram bloggerskan Anna Turesdotter, solflingan.blogg.se, efter att hon så sött och begåvat skrivit en dikt på rim till sin syster Kristina. Jag bubblade av skratt, och tror nog att även ni som inte vet vem varken Anna eller Kristina är skulle finna dikten aningen roande. :)

Kristina du fina