Lite sång igen

(ja, syster Kerstin, det är jag som spelar, och ja, pianospelet låter kanske inte så jättebra , men det är MIN blogg, jag får lägga upp vad jag vill! min eventuella prestationsångest kan slänga sig i väggen. heh)

Hundfobisk människa

Min kurskamrat Abiir har hela sitt liv varit livrädd för hundar. Inte bara rädd, utan fullständigt livrädd. Sådär livrädd att hennes instinkt har sagt henne att fly för livet när en hund kommer nära. Jag bestämde mig för att hon helt inte får vara rädd för Ester, och vi satte igång med hennes hundterapi. Det började med att hon såg Ester och blev livrädd och alldeles stel. Hennes prat gick i stil med: "Hon tittar på mig! Tänker hon att hon ska bita mig?" och hon var helt paralyserad över tanken på vad som kunde hända. Hennes situation var alltså att bara synen av en hund gör att den i hennes huvud redan är över henne.

Därmed blev det att hon successivt fick komma närmare och närmare Ester. (nu snackar vi tre meters avstånd till en meters avstånd, med någon person emellan som "trygghet") Sen blev det att ha grind emellan och att låta Ester nosa på hennes hand, och sen skulle hon ha kvar handen i tre sekunder. Hela tiden pratade jag om vad Ester tänkte när hon gjorde en del saker, så att Abiir kunde se mer än bara en hund. T.ex. blev Abiir förskräckt när Ester följde henne med blicken när hon gick förbi henne, och då förklarade jag helt enkelt: "Men Abiir, hon tittar ju på dig för att du går förbi och hon undrar om inte du ska klappa henne, eller om du kanske vill att hon ska följa med dig? Det är vad hon tänker när hon tittar på dig." och "Abiir, stabila familjehundar försöker aldrig bita en människa, det är emot hundreglerna. Människor är människor, de är ledare och allt de gör är bra. Hunden respekterar människor och en hund med bra psyke skulle aldrig ens drömma om att bita en människa!"

Jag var riktigt bestämd på att hon skulle komma närmare, på att hon skulle ta ner händerna och slappna av i axlarna, att hon skulle klappa Ester när hon alldeles precis innan studsat till av rädsla. Jag tvingade henne att gå fort fram i övningarna, annars hade vi aldrig kommit någon vart, hon hade kunnat stå där borta på tre meter avstånd och bara stirrat i flera dagar. Och jag orkar inte hålla koll på Ester i flera dagar bara för att Abiir är rädd.

Första gången såg hon Ester utanför sin bil och sprang in och satte sig igen, andra gången lyckades hon klappa Ester på huvudet efter typ tre timmar, tredje gången kunde hon klappa Ester lite mer och glömma av henne i rummet (men det tog fortfarande någon timma innan hon kunde med att klappa henne igen). Fjärde gången, igår, klappade hon Ester det absolut första hon gjorde. En riktig klapp, som om hon hade sett fram emot att träffa henne, och resten av den dagen var det ytterst få gånger som hon spände sig över att vara nära Ester. Jag var så stolt över henne! Och hon var stolt över sig själv!




Hennes syster berättade om hur Abiir flera gånger råkat möta en lös hund och hur hon totalt flytt åt motsatt håll. Abiir säger själv att det blir som att hon får en blackout, och att hon har en vän som hon känt i 8 år och vars hund hon fortfarande inte kan vara nära. Men efter vårt envisa arbete med Ester-acceptansen så kommer det nog att gå, helt och hållet. Abiir sa idag att hon efter igår har mött hundar och först blivit rädd, men sen intalat sig att de är precis som Ester, och då har hon lugnat ner sig.

Det är skillnad på att vara hundrädd och på att ha hundfobi, för då rusar hjärtat och alla instinkter skriker "fly!". Så att se dessa bilder gör verkligen det hela så häftigt! Det lyckades! Jag kommer att guida henne i fler hundar, och jag tror verkligen på att hennes hundrädsla kan slipas ner till intet.

Grattis, Abiir, att du fått mig till vän! :D Och tack för att du får bli den första som jag och Ester agerar hundrädsleterapeuter för! Det är roligt ju. :)