Tydligt och ordnat


Så! Nu har jag äntligen fått tummen ur och rensat i Einars rum. En halv svart sopsäck blev det av alla söndriga leksaker, och det som blev kvar sorterades upp i respektive lådor med markeringar på. Nu är här äntligen ordning igen! 

När Einar kom hem från förskolan så visade jag honom vad jag gjort, och jag frågade vad det är i lådorna, mest för att kontrollera så att jag inte målat helt tokigt. ;) och absolut, han visste precis.

Så hela dagen idag har jag påmint honom om att lägga tillbaka alla leksaker i rätt låda INNAN han börjar leka med något nytt. Och det har faktiskt funkat riktigt riktigt bra, det verkar till och med som om han tycker att det är roligt. Och det blir en belöning för honom att "lägg tillbaka det först så får du leka med det där sen." 

Vi får väl se hur länge detta håller i sig! Var konsekvent, Emmy, var konsekvent! 

Pizzapyssel

Idag blev jag själv med Einar under eftermiddagen och kvällen, och därför kändes det viktigt att dagen skulle fortlöpa utan en alltför motsträvig Einar, eftersom ja... ni vet, fogkänningar och en allmänt andfådd mamma. Därmed slog jag på mitt tålamod till max och lät Einar hjälpa till med det mesta. Det är när han får hjälpa till som mest som han är som absolut mest medgörlig. 

Så det blev pizza till middag, som jag redan förberett bottnarna till och enkelt bara kunde ta upp ur frysen. Einar fick en bestickkniv och en champinjon och växte flera centimeter av stolthet över att få förtroendet att hjälpa mig att skära. Han var mycket koncentrerad och noggrann! 


Och så ost på det, som han också självklart fick hjälpa till strö över. Och så in i ugnen och vips fick vi oss en middag som Einar varit med och skapat.


Det är något visst med att se hur ens barn lär sig av att få uppgifter. Einar kan vara brötig och våldsam och göra en tokig, men vips så får man honom koncentrerad när han får en uppgift att göra. Han är lite som en hund som behöver stimulans i form av uppgifter. ;) 

Halloween

En av mina svägerskor öppnade upp sig på Facebook angående att halloween-sminkningarna nuförtiden är så obehagliga att man tycker att de nästan går över gränsen. För vart går gränsen? 
 
Jag svarade med att jag höll med henne. Jag skrev: "Och alla dessa yngre barn som får se lite för mycket läskigheter än vad de kanske bör. Oavsett det "bara är utklädnad" så kan det ju ge obehagliga minnen för livet. Maskeraderna idag är inte vad de var på vår tid! Då var man en läskig vampyr som mest, och hade lite fejkblod rinnande ur mungipan, och DET tyckte jag var lagom läskigt. Men nu? Nu ser ju folk mördade ut på riktigt."
 
Till svar från en annan fick vi dock att man kan ju inte gå runt och tänka på andra hela tiden, att det borde vara upp till var och en att klä ut sig som man vill. Och om barn tycker att det är läskigt så kan man ju förklara att det bara är smink och på låtsas. Men där håller jag inte med, och svarade: "Fast... jag skulle ju inte reagera så om någon visade Einar en skräckfilm. "Det är på låtsas, Einar, det är bara smink". Jag hade blivit upprörd över att någon visat min tvåochetthalvtåring sånt. Barn ska inte behöva fyllas av skräck, inte ens på låtsas." 
 
"Och om han blir rädd så ser jag det ett bra tecken på att han INTE blivit matad med våldsamma filmer av oss. Idag är folk avdomnade i huvudet, de behöver se äckligare och brutalare filmer för att känna något, och DET är sjukt. Det räcker inte längre med faktumet att någon blir torterad, det ska visas ingående och gärna inifrån och ut osv. Det är en verklighet för många, men för oss filmnördar är det numera något vi ser dagligen. På film. Men det är lugnt, det är bara på låtsas. Då gör det inget att man blir avdomnad. Nej, jag tycker att det är friskt att tycka illa om hemska scener. Faktiskt."
 
Detta är något jag tänkt på länge, och diskuterat med filmintresserade vänner. Och det är ju så, ett faktum liksom, att filmer nu har blivit groteskare och brutalare än någonsin. Förr var en thriller en film som bara var spännande, men utan skräck, för då kallades den för skräckfilm. Nu är en thriller lika nagelbitande som en skräckfilm, och en skräckfilm är... ja, så hemsk att jag vet i förväg att jag kommer att sitta med en kudde framför ansiktet OCH hålla för öronen hela filmen igenom och känna spykänslor över det lilla jag kikande får se. Kanske är det jag som är känslig... eller så är det jag som är sund.