Från Kroatien

 
 
Vi chansade och åkte utan vagn till Kroatien. Och även om vi emellanåt hade velat ha en vagnsovplats så var det SÅ skönt att kunna ha båda barnen fastspända på oss. Och Manfreds toddler-sele, den som Einar sitter i på bilden, funkade uppenbarligen lika bra till Einar. Och tyngden kändes likvärdig. 14 kilo och 20 kilo är inte så stor skillnad i en ergonomisk sele. Det förde mig och Johan närmare också, att gå och hålla handen ihop med våra barn pratandes i bärdonen. Det var fint. Det var så avkopplande det kunde bli med två väldigt aktiva barn. Och fint att se Johan och Einar ha djupa samtal där de spatserade fram, Einar i tryggt förvar på pappas rygg. Fint var det. Helt klart. Jupp.

Lite jag.

Oj, kära kära bloggläsare, ni som är kvar. Detta har varit nyttigt. Att släppa bloggen, helt. För mig. Jag har ärligt talat varit utmattad och depressiv, men inte riktigt fattat att det varit just det. Men nu, nu har jag sökt läkare för det eftersom sommarens ensamansvar över barnen (Johan hade ingen semester) fick mig att braka ihop. Men jag hann säga till i tid, väggen var nära, men jag snuddade på den. Jag var utmattad efter årens plugg och oro över sonens ADHD och hela min kropp var under en enorm stress över allt som kan hända. Men ärligt talat, det är inte sunt. Efter en vecka i Kroatien, som svärföräldrarna bjöd oss på, så fick jag frågan hemifrån om det var "avkopplande" att vara där, och då brast det. Det kändes som om att detta stressande, detta "att vara före innan det händer" aldrig skulle ta slut, och mina spända axlar skulle aldrig få sänkas. Inte ens i ett varmt land där man borde njuta. Jag fick ångestattacker som avlöste varandra, med obehagliga hyperventlieringar, och väl hemma igen kunde jag inte sluta gråta. Jag somnade gråtandes och jag vaknade och grät, och varje liten minikonflikt fick mig att bryta ihop. Jag blev inte ens arg, jag bara grät. Något i mig var fel. 
 
För egentligen borde jag vara glad. Glad över att äntligen vara färdig förskollärare/lågstadielärare, glad över att ha fått ett jobb på den förskolan jag ville och dessutom med den lön jag ville ha, glad över att vi flyttar till ett HUS i oktober, glad över att förskolan barnen ska börja på verkar särskilt bra, glad över att vi äntligen fått godkänt vårdnadsbidrag pga ADHDn, glad över att Einar börjar lugna sig lite eller ändra karaktär från bara hyperaktiv till mer frågvis, glad över att Manfred börjar prata mer och mer. Men ändå oroar jag mig. Jag oroar mig för hur det ska gå på den nya förskolan med hyperaktiviteten, oroar mig över att det är först i mars som Einar ska få medicin, oroar mig över att behöva pendla 45 min till jobbet från huset i Alingsås, och om jag kommer att funka med allt det administrativa som hör till som förskollärare, känner mig som en imposter innan jag ens börjat jobba, jag oroar mig över vår lägenhets kommande besiktning med alla rivna tapeter och Einars vackra konstverk på väggen i lekrummet, jag oroar mig över den enorma kostnaden det kan bli. Jag oroar mig.
 
Jag lyckades få en läkartid i tid, och i läkarrummet hann jag knappt sätta mig ner förrän jag totalt brast i gråt. Jag var så trött. Trött på ångest som jag inte borde ha, för livet är ju egentligen bra. Om man bara plockar bort min äckliga ångest ur ekvationen. Min neurotiskhet, min nojighet. Och den där väggen, den kändes på min nästipp. Jag blev sjukskriven månaden ut, med insättning av medicin och rekommendation om psykoterapi. Lättnad. Johan kan vabba, jag har ett papper på att jag SKA vila och tänka på mig själv. Enorm lättnad. När man är nojig över allt så blir man lätt nojig över att man kanske känner "fel" och så får man dåligt samvete över det och så blir det en idiotisk cirkel av det. Men nu hade jag läkarord på det, jag MÅR dåligt. På riktigt. Jag får lov att vara instängd i sovrummet och titta på serier till oändlighet. 

De första dagarna sov jag i mina föräldrars tomma hus, för att jag verkligen skulle få sova på riktigt. Kroppen fattade nog vinken, för jag blev rejält dunderförkyld. Med ihärdig ögoninflammation på köpet. Allt på en gång. Men det brukar väl vara så, när kroppen stannar upp och känner efter. Insättning av medicinen gav hjärtklappning och svårighet att somna, så det har varit några knepiga dagar. Jag SKULLE varva ner, men hjärnan och hjärtat var på högvarv. Men tack vare förkylningen och ögoninflammationen så har jag haft förstånd att stanna inne och inte göra ett dyft. Även om det kändes fel. Det där dåliga samvetet försvinner ju inte på en gång, och det är just det där dåliga samvetet som jag behöver psykoterapi för. För det äter upp mig. 
 
Nu har det gått en vecka, hjärtklappningen har lagt sig, förkylningen är på utgång och ögoninflammationen är över, ångesten är dock kvar men känns bra med vetskap om att det kommer att ta flera veckor innan medicinen ger full effekt. Men jag har fått chansen att sova iaf, och bara vara JAG, det där viktiga som behövdes akut. Och jag behöver inte vara själv i sommar, jag kan med gott samvete be Johan ta över direkt. Ett gott samvete. Det behöver jag träna mer på att ha. Men nu har vi börjat iallafall.