Åh, dumma virus!

För ett tag sen fick vi virus (JAG råkade klicka på en grej) i datorn. Johan fixade det snabbast möjligt, men det hann att äta sig in i min bloggs kodmall, vilket nu resulterat i att man varken kan kommentera eller ens klicka vidare bland mina inlägg. Därför, för att rädda min blogg, så kommer jag att ändra om så att jag får en helt ny kodmall! Dock hinns inte detta med förrän imorgon kväll, tidigast. 
 
Så bloggen kan se lite annorlunda ut nästa gång ni tittar in! Men förhoppningsvis löser det mina knäppa bloggproblem! Over and out!

Gud har haft fingrar i många spel!

Det har hänt något mirakulöst med min hand! Bokstavligt talat, jag tror definitivt att Gud haft med ett finger i spelet! Igår hade jag som ondast, och jag fasade över att jag dagen efter skulle jobba en heldag och resten av veckan med för den delen. Jag fasade och oroade mig, och tänkte "om bara Gud kunde hela den, eller bara göra så att jag åtminstone han använda den." 

Under kvällen när jag satt i soffan så kände jag hur det plötsligt strömmade en kall ström genom handen. Det var som om syret kom tillbaka och plötsligt hade jag inte ont överhuvudtaget! Det var bara liksom borta. Från jätteont till inte ont alls! 

Hade någon annan sagt det förr så hade jag av naturen varit lite skeptisk, och tänkt att det säkert fanns en naturlig förklaring. Men Gud har ju överbevisat mig förr och därför kändes det väldigt troligt att han hade ett finger med i spelet även denna gång. Och när jag säger "även denna gång" så menar jag verkligen det. 

Det var nämligen så jag och Johan träffades. Efter att jag skällt ut Gud i en mycket arg och uppgiven bön, där jag sa att "du VET att jag alltid velat bli gift och ha barn innan jag är 25! Jag dejtar och dejtar och orkar inte med fler besvikelser! Och om du inte finns så har jag hållit på mig helt i onödan! Jag vill inte tro på dig för att mina föräldrar tror på dig, jag vill ha min EGEN tro! Så du får minsann visa dig för MIG, annars skiter jag fullständigt i dig!" Jag hade lika gärna kunnat lägga till ett argt "ditt as!" också, för så arg var jag. Och jag trodde inte ett dugg att jag skulle få svar på den bönen. För jag hade tappat hoppet om Gud och kände inget annat än ilska när jag bad. Men jag var ärlig. Ärlig och arg

Det var en fredag som jag bad den bönen. Sen gick jag till kyrkan på söndagen, fastän det inte hände särskilt ofta. Efter predikan gick jag ut för att gå på toaletten, och när jag kommer ut från toaletten så står där en medelålders man och väntar på mig. Han ursäktar sig och säger: "När du reste dig upp och gick ut så upplevde jag en stark känsla av jag skulle följa efter dig och säga till dig att Gud har hört din bön" 
Jag började storgråta, rakt uppochner, och mindes fredagens bön. Mannen fortsatte: "Jag ser att du blivit berörd, och jag tror även att jag vet vad du bett om? Du har bett om en man, är det rätt?" 
Mina tårar fortsätter att rinna och jag hulkar fram ett "ja". Han fortsätter: 
"Jag upplever att Gud vill säga till dig att det är inte långt kvar nu, du kan slappna av och sluta oroa dig. Det dröjer inte länge till nu. Han har en jättefin kristen man som bara är tänkt för dig. Så du kan slappna av."

Jag var helt darrig efteråt. Darrig och otroligt lättad! Det var som om en stor sten hade lyfts av från mig och jag gick som på moln! 

Jag hade dejtat väldigt mycket och hade svårt för att inte "se mig om" efter potentiella killar, och efter bönesvaret så var det behovet som bortblåst! ALLA killar omkring mig var plötsligt endast kompismaterial, och jag slappnade av något oerhört över det! Jag kände att den dagen HAN dyker upp så kommer jag ju att veta det, för Gud kommer ju att knacka mig på axeln eller säga något  eller vad som. Det var otroligt skönt! 

Då var jag med på en kristen dejtingsajt, där jag bland annat dejtat många många killar från. Men nu när jag gick in där så hade jag inte en tanke på något dejtande, för DÄR skulle han ju definitivt inte finnas. Det kunde ju omöjligt vara Guds tanke, att han skulle finnas där. Det fanns ju liksom inte på kartan. 

Men så började en rolig kille skriva till mig, Johan, och vi pratade iPhones och lite annat otippat. Han ville ses, jag sa att jag INTE var intresserad att dejta, men ses som kompisar kunde vi ju. Absolut. Han kom upp från Markaryd, vi umgicks i nästan en hel vecka utan att tröttna på varandra, och han avslöjade i slutet av veckan att han fått känslor för mig. Jag gillade HONOM, men inte hans utseende. Vilket jag sa till honom. Ärligt och dumt. Jag berättade dessutom om mitt bönesvar, och sa att det skulle kännas knäppt att bli tillsammans med honom och sen kanske min "rätte" dyker upp och så måste jag liksom "ehm, hej då, nu måste jag gå till min rätta".  

Han förstod, och åkte snopet hem. Men vi hade redan planerat att ses två veckor senare. Och under de två veckorna såg jag SÅ många snygga killar, men direkt kände jag att "de är inte Johan i personligheten" och "vilket slöseri med tid att dejta dem, för de har säkert ingen humor". 

Samma dag som Johan skulle komma upp igen så tänkte jag att jag skulle smsa honom om att inte komma, för det kändes så onödigt eftersom jag inte ville såra honom mer, och han tänkte hela vägen upp att han lika gärna kunde vända. Men upp kom han, och när han steg ur bilen så blev jag alldeles generad och tänkte: "Va? Var det SÅ han såg ut? Han är ju riktigt vacker!" 

Den natten sov Johan i rummet intill, och jag drömde en dröm som jag fortfarande inte kan glömma. Jag drömde att jag hade gift mig och att jag var på bröllopsmiddagen. Jag satt mittemot min nyblivna man och jag skrattar innerligt och högt över något han sagt, och känner verkligen att DETTA är min själsfrände! Vi ställde oss upp i drömmen och kysstes, och mina ben vek sig i drömmen. Det var som att kyssen i sig var oviktig, men mannen bakom kyssen gjorde mig som spagetti. Det var SÅ det skulle kännas! Det var DET som fattats bland tidigare pojkvänner! DETTA var rätt! 

När jag vaknade så slog det mig hur mannen i drömmen sett ut: mörkt hår, glasögon och så pratade han skånska! (och det gör man typ i Markaryd) Och då bara visste jag, Gud hade lika gärna kunnat säga det med ord, men han sa det så att det kändes ända ut i tåspetsarna! Mannen i drömmen var Johan. 

Så jag smög in till honom och frågade om jag fick kyssa honom. Och det fick jag. :) 

Och idag så smälter jag fortfarande av hans minsta lilla puss. 

Så om jag kunde få en Johan så kunde jag nog få en helad handled också! ;) 

Jag är SÅ tacksam!

Första stegen

Den senaste veckan har vi märkt en extra stabilitet hos Einar, och för några dagar sen tog han sina första steg. Eller steg och steg, han skyndade sig framåt och hann ta tre steg innan han kastade sig framåt. Och vi tänkte att oj, nu har han börjat gå! Eller kan man kalla det att gå? 

Det kunde man inte, eller inte jämfört med det han gjort ikväll iallafall! Tre framåtkastande steg var ingenting jämfört med de tio steg han ikväll "stadigt" balanserade framåt med tungan rätt i mun (eller utanför mun)! Han går! På riktigt! 

Så, idag har Einar, 11 mån, tagit sina första riktigt riktiga steg! Synd bara att Johan missade dem, då han är med en vän under kvällen, men han får se imorgon! Åh, jag är så stolt!