Kladdigt

Manfred har ju inte varit så intresserad av vanlig mat tidigare, så att själv med sked har ju helt hamnat på efterkälken jämfört med jämnåriga som diggat mat direkt och fått ett försprång. Einar åt duktigt med sked när han var 1, och det kan man inte riktigt säga att lillebror gör... men nu finns intresset! 

På tisdag nästa vecka fyller lillfisen 1 år, vilket är häftigt! Så stor redan! Och han har börjat gå också! Stadigare och stadigare!

Fläskläpp

Då har Manfred åsamkat sig sin första fläskläpp. Är man nyfiken och vill klättra upp på grejer och ställa sig inuti diverse lådor och sånt så lär ju något till slut hända. 


Det fick därmed bli ett besök hos vårdcentralen, för det såg verkligen ut att behöva sys först, men väl där räckte det med lite tejp. Sen åkte vi till tandläkaren, för tydligen behöver fläskläppar på så små kontrolleras och registreras hos tandläkaren. Så att tänderna inte råkat få en smäll. 

Positivt med allt var dock att jag fick bokat ett besök hos psykolog angående min förlossningsdepression. Jag borde ju ha bokat det för längesen, redan när jag egentligen fattade att det var det jag hade, men mitt dumma knäppa dåliga samvete kände att andra nog hade större behov av det än vad lilla jag hade. 


Fler borde prata om sånt här. Man känner sig så... dum. Och det hjälper ju ingen! Jag har känt en enorm overklighet kring Manfred, han har varit enormt söt och ljuvlig men jag har verkligen inte fattat att han på riktigt är MIN. Vår. Han har varit så olik Einar i utseende, och varit så stor och icke-späd att det känts som om jag missat något. 

När han var 9 mån så kände jag för första gången att han luktade bebis. Och DÅ fattade jag att något varit fel innan. Jag är inte ur det helt ännu, men jag får oftare och oftare glimtar av hur det ska kännas. Han är inget barn jag "passar", som jag känt innan, utan han blir mer och mer min. På riktigt. Det är fantastiskt att känna de känslorna!