Bil-trygg och lant-tur

Kajsa gör preeeecis det som jag vill att en hund gör när man åker bil. Hon lägger sig ner. Hon flåsar inte. Hon bara tittar nyfiket, lugnt, och lägger sig till slut ner. Det är mycket positivt, för det visar att hon inte är det minsta stressad över att åka bil! 


Idag åkte jag nämligen ut på landet med henne, eftersom hon landat mycket bra hos oss. Hon har tydligt tytt sig till mig och det känns som om hon känner sig trygg bara jag är i närheten. Så vi tog en tur till Abbe, bara för att introducera honom eftersom vi kommer att spendera mycket tid där i framtiden. Vi lät dem vara på sitt håll, eftersom Kajsa tydligt var ängslig över denna glada och skällande hund, och efter två timmar av att vara i närheten av varandra men inte hälsa, så kunde hon lugnt traska förbi honom tätt intill. Så det kändes bra! Det kan nog funka! Inget tvång att hälsa, bara vara liksom. 


När vi väl var där så frågade Liisa om vi inte skulle kolla till Esters grav, varpå mina tårar direkt flödade över. Jag kunde inte ens svara på hennes fråga pga klumpen som kom i halsen. 


För där i graven ligger min älskade Ester. Min fina vita Ester med sina vackra bruna ögon med svart kajal runt. Och nu har jag en pudel som jag knappt ser ögonen på... en era av Ester-hund har nått sitt slut, och en ny era av pudlar har börjat. En märklig känsla. 

OBS. Bilden på Kajsa ser uppställd ut, men hon gjorde så helt själv när vi skulle ta kort. Hon ville helt enkelt sitta där och se poserande ut! :)

Nytt och ovant

Innan vi hämtade Kajsa så sa jag till Johan att vi nu ska börja rätt, att lära henne att vara passiv redan från början, så att hon kan lära sig att inte man inte måste hälsa på andra hundar osv. Allt sånt där jag trodde mig behöva, efter att ha haft en superframåt Ester och hennes valpar som alla visat framfötterna speciellt vad gäller hundar. Jag såg framför mig hur jag skulle behöva hindra Kajsa, lära henne att vara lugn innan hon får hälsa och att hon sen skulle glatt krypa fram och lägga sig platt för den äldre hunden. Inte hade jag ens kunnat föreställa mig att det ens fanns att hon skulle kunna vara motsatsen. Att hennes instinkt säger henne att fly, eller att hoppa upp min famn, så fort hon ser en annan hund? 

Min första tanke var att hon absolut inte får göra så, och att jag absolut inte kan acceptera det och att hon får helt finna sig i att möta andra och acceptera läget. 

Men så har jag nu vänt om. För hon är otroligt stabil i övrigt och visar att hon har ett vettigt och bra lynne, hon är liksom trygg i sig själv. Förutom just med det där med andra hundar. Och kanske att hon helt enkelt får vara det då? Alltså gnälla och visa obehag och så får vi se om det går över med tiden, utan att jag jobbar på det mer än att hon får träffa Abbe ofta, på avstånd, och lära känna honom först. 

Så nu vet ni det, ni med hundar som känner mig, att jag kommer att låta henne ta sin tid med detta. Jag kommer inte att kasta in henne och låta det lösa sig självt, utan jag kommer finnas där som en trygghet för henne. Och gå lugnt fram. Det vinner vi nog på i längden, även om det känns fånigt nu att ha en ickehundglad hund! 

Vi gillar henne iallafall! 

Egen hörna

(Två som vill vara tillsammans)

Vi försöker göra en egen hörna till Kajsa, dels för att hon ska kunna få lugn och ro, men också för att lära henne att kunna vara själv. Hon har ännu inte kommit till ro i hörnan ännu, men jag försöker lyfta dit henne när hon är som tröttast för att hon ska somna där. Det är planen åtminstone, mitt mål.