När valparna sover...

... så tränar jag och Ester på att gå korrekt i koppel. Inte jag alltså, i kopplet, utan Ester. Jag blev inspirerad av Cesar Milans ledarrollsprat, att det är JAG som går promenad med Ester. Hon ska inte tro att det är HON som är ute och går, därmed måste hon hålla sig bakom mig eller åtminstone trippa fint i kopplet någon decimeter före mig. Oavsett om jag inte sagt varken "fot" eller "gå fint" så ska hon inte gå före mig eller gå fritt förrän jag gett henne ett "varsågod", alltså ska hela promenaden börja med att hon går bakom mig. 

Det går faktiskt riktigt bra, SPECIELLT då hon lärt in "backa" så bra, och även "tillbaka" som jag råkat öva in utan att veta om det. Går hon före i kopplet och börjar dra så säger jag "Nej, tillbaaaka" och då tittar hon på mig och backar tillbaka eller går runt mig för att komma tillbaka till fotposition för att där få ett "då går vi" igen. 

Det funkar ÄNNU mer effektivt om jag varvar detta med att handgripligen FLYTTA tillbaka henne till att vara bakom mig, eller åtminstone huvudet i höjd bredvid mig, och man ser hur hon liksom ger upp och faktiskt går i min takt. Ett tag. Ett BRA tag, faktiskt en längre stund dag för dag. 

Detta har vi hållit på med sen i måndags kväll, efter att jag tittat på hundprogrammen efter varandra. Oftast tycker jag att det är roligt att titta, och liksom plocka ut det jag tror skulle funka för just mig och min hund, men just i måndags var det flera saker som jag blev tacksam över att ha sett. Jag testade sitt-dra-i-kopplet-övningen, och till min förvåning funkade det ju jättebra! Nu gör jag den lite då och då under promenaden, och jag hoppas på att få in den såpass bra att jag kan använda den under de hundmöten som Ester MÅSTE sitta kvar och ignorera mötande hund. 

Att ha en hund som man valt att inte gå kurser med (har ju ingen bil eller körkort) och som man helt enkelt får pröva sig fram med själv, vad som funkar och inte funkar, så är hundprogram en del av lärandet. Man plockar ut det man tror på, och varvar med det man känner är logiskt och så rådfrågar man eller läser på hundforum. 

Jag tror på att en hund är en hund, och är jag inte tydlig i min ledarroll så har jag en hund som inte är säker på sin hundroll. Och jag vill ha en hund som är hundrollssäker.  

Jag är tacksam över att ha fått en så lätt hund som Ester ändå är. Egentligen. :)

De växer...

Jag vägde tre valpar den 20e, för att få en överlagsvikt, för jag ville inte att det skulle stressa för Ester att jag tog valparna från spenarna. Så jag tog den som uppenbart var minst, och två till som jag säkert kunde se skillnad på. I min anteckningsbok såg det ut så här:

Valp nr:
1.
2.
3. 390 gram
4.
5. 335 gram
6.
7.
8.
9. 390 gram

Nu har jag och mamma vägt valparna, en efter en, och skrivit ner tecken osv så att vi säkert kan se skillnad på dem.
I anteckningsboken ser det ut så här nu:

Valp nr.
1. 680 g (svart hane)
2. 640 g (svartbrun tik, mkt ljus kring anus)
3. 390 g 660 g (svart hane med bruna kinder, vit på bröst och några tassar)
4. 680 g (svart tik)
5. 335 g 580 g (svartbrun tik med vitt bröst och vita tassar)
6. 770 g (vit hane, ljusast av de två vita)
7. 710 g (vit hane, gulare i färgen)
8. 670 g (svart hane)
9. 390 g 620 g (svart tik, vit nacke, tassar och undersida, vit bläs och bruna kinder)

De ökar m.a.o, men de två vita, på 770g och 710g, är störst. Men vad jag vet från förra årets kull är att de absolut kan hinna ifatt varandra, den som väger minst nu kan plötsligt ligga väldigt nära de som är störst nu.

De äter flera ggr i timmen, Ester diar och diar och diar. Hur vet hon om att hon ska buffväcka dem för att de ska äta igen? :)