Massage nr 2

Ikväll tog vi en massage igen, väldigt spontant! Vi valde en fot- och helkroppsmassage, vilken inleds med ett fotbad och sen fotmassage och sen blir helkroppsmassagen med kläderna på! Kinesisk massage! Ont gjorde det! Igen! 

Vem har sagt att det är avkopplande att bli masserad? Då har man en dålig massör som inte hittar ömma punkter, ELLER så har man inte ont alls i kroppen och behöver inte massage egentligen. ;) 


Johan fnissade åt min massör, som tydligen liknande en av hans kompisar i Markaryd. En kinesisk version av hans kompis. Jag fnissade dock inte, jag bet ihop! För han må ha sett spinkig och mesig ut först, men ack vilka nypor han hade! 

Förra massören var helt annorlunda, och fastän man valt samma massageprogram så masserar de olika. Förra massören klappade mycket och gick inte igenom punkter så mycket, i motsats till denna som noggrant grävde sig igenom minsta lilla skrikande smärtande punkt! Jag har otroligt ömma utsidor på armarna och låren, alltså ovanligt ömma. Ett försiktigt litet PET känns som ett hårt slag. Så ni kan ju tänka er hur massagen över mina armar och ben kändes! 

Nästa gång väljer jag nog bara nacke och axlar. För en nästa gång blir det! Massagen kostade ca 90:- och var 90 min lång. Helt okej, ;) 

Prutbart är kul!

Nu har vi börjat bli varma i kläderna vad gäller att handla! Här i gamla delen av Dali är det mesta prutbart och vi har börjat lära oss konsten att pruta på riktigt! Är man utlänning så tror de att de kan ta vilka höga priser som helst, och då gäller det att inte skämmas för att pruta! Det är så otroligt osvenskt att pruta, men jag är glad att det nu börjar kännas naturligt! Hade vi vågat hade vi nog kunnat pruta ner ännu mer, men känns priset okej för oss så känns det onödigt. 


Idag köpte Johan en grön skinnjacka (fejk förstås, men skön och grön!). Hon ville ha 350, vi gav oss inte förrän vi fått den för 100. Två tröjor ville hon ha 300 för båda, men jag vågade inte pruta ner mer än till 150. Jag hade nog kunnat pruta ner mer. Konsten är att inte ge sig, och jag klantade mig och höjde mitt lägstabud. Hade jag gått därifrån med 100 som lägstabud så hade jag troligtvis fått det för det. Men jag är nöjd med mina långa mysiga koftor! 

Regeln säger att man budar med under hälften och går uppåt. Men min bror Kalle ger ofta ett lägstabud direkt, något som känns på gränsen till skamligt. Sen står han fast vid det. "300" säger försäljaren. "70" säger Kalle. "Nej nej. 280" säger försäljaren. "70" svarar Kalle. "250?" säger försäljaren. "70" säger Kalle och skakar på huvudet och börjar gå iväg, och vips så säger försäljaren "Okej okej! 70!" och vips så har man vunnit! :) 

Och det funkar! Jag prutar på samma sätt åt mamma. :) för hon klarar inte av att pruta ett dugg! :P 

För ett vitare Asien

Vi har nu äntligen införskaffat oss solkräm, men det fanns inte direkt mycket att välja mellan! Den enda solfaktorn som fanns var 30, och tillsammans med den fanns en "whitening lotion" ifall att man inte skulle vara nöjd med effekten av den höga solfaktorn. ;) 


Knepigt det där. Fast ändå förståeligt. För oss i Sverige är det fint att vara brun, eftersom det på något vis betyder att man kunnat ha råd och tid att vara i solen istället för inomhus jobbandes. I Asien betyder det snarare tvärtom, eftersom så många arbetar utomhus och istället vill undvika solen, för tänk att ha haft råd och tid att inte behöva arbeta på fälten? 


Så överallt vi kommer så säger folk att vi är vackra, fastän jag blottar mina stora vita armar. I Sverige är det ju första linne-tiden som är pinsam, eftersom man är så vit. Men inte här inte. Här går alla i långärmat för att de vill behålla sin ljushet! Knäppa är de! ;)