Esterochjag.blogg.se

I helgen började jag få en konstig känsla i kroppen, jag kände mig som om jag tagit bricanyl och att pulsen var skyhög. Det var den inte, även fast jag verkligen tyckte mig göra pulsen i huvudet. Till slut på tisdagen så surrade det i huvudet, mitt hjärta dunkade så hårt att det på riktigt kändes som om den skulle hoppa ur bröstet och jag hade ett enormt tryck över bröstet. Kände mig andfådd och kunde inte ta riktigt djupa andetag. Jag fick två panikångestattacker under dagen, där jag båda gångerna fastnade liggandes i soffan och inte kunde röra mig i ca 5 min. Min kropp lydde mig inte och jag kunde inte få fram ett ljud utan att anstränga mig till max. 

Det var verkligen ett varningstecken på att jag har väggen nära, och jag måste varva ner och andas och sluta oroa mig för saker. Det är dock svårt när vi är panka den 26e, och Johan är egenföretagare med osäker och ostabil inkomst, och Einar sover dåligt, och Manfreds eksem vill inte bli bättre och vi får inte miniderm på recept och måste stå för den själva, och jag har haft projektarbete med en kursare på avancerad nivå fastän jag läser på grundnivå och därmed haft prestationsångest x 100, och så jobbet på det (som jag dock inte vill ta ur ekvationen, jag älskar ju mitt jobb!), och så bara allmänt stökigt hemma och det där allmänna projektledarrolliga som en mamma gör i hemmet. Inget blir gjort om inte jag SÄGER något, och det är en stor orsak till min stress. 

Men nu blev det så tydligt att det inte funkar, så nu försöker maken ta en del av vardagen utan att fråga, eftersom det är vad som stressar mig, och jag plockar ner livet i vad som är väsentligt och inte. Och försöker att inte oroa mig. Men det är så svårt! Nu oroar har ju mig för att inte oroa mig...!