Esterochjag.blogg.se

Alltså, min telefon, min fina fina iPhone 7 plus, har haft stora och feta och HEMSKA sprickor i sig efter ett lågt fall rätt i stenplattor trots att den har klarat sig repfritt i över 10 månader trots upprepade tappningar. Så i fredags lämnade jag in den på lagning, hos Phone Hero . Efter skärmbytet så har mobilen dock totalt laggat ur, jag har inte kunnat varken smsa eller skriva eller trycka på rätt appar eller någonting alls, allt har varit en chansning i allt vad jag försökt navigera mig fram i. Ibland har den funkat, några sekunder, och sen har delar av skärmen slutat att reagera igen. Ni förstår ju frustrationen! I helgen åkte jag tillbaka med den, men de hade inte tid förrän idag (måndag). Så, hela helgen har jag varit utan fungerande telefon och jag insåg verkligen hur otroligt många stunder man slösar på mobiltid! Jag blev ju typ deprimerad? Betyder det... betyder det att jag på riktigt är beroende av min mobil? 

 

Nyttigt att uppleva och nyttigt att fundera över! 

 

Nu sitter jag här och inväntar att den ska bli färdig, och under tiden har jag min bärbara dator som räddar min tristess. Men kanske att man skulle behöva lite tristess ibland? Jag vet själv att jag tidigare inte kunnat åka och shoppa själv, eller sätta mig på ett kafé själv, eftersom jag på något vis känner mig så utsatt själv. Tänk om folk tittar på mig och undrar varför jag är själv? Tänk om de tänker att ingen vill vara med mig? Tänk så hjärnan spökar, för vem i hela världen skulle tänka på det? JAG skulle tänka att "tänk vilken cool person som vågar sitta själv och fika?!". 

 

Nu som mamma kan jag nog istället uppskatta tiden jag har själv. Jag gillar fortfarande inte att ströshoppa själv, jag behöver ett mål om jag ska shoppa, men jag KAN göra det själv. Tror jag. Nu uppenbarligen har jag ju dock en skärm framför mig.. då känner jag mig ju mindre utsatt under väntetiden. Så helt färdig är jag inte i min personliga utveckling. Will I ever be?