Esterochjag.blogg.se

Igår kväll satt jag och Einar och läste en bok om kroppen. Han har intresserat sig för sånt ett tag nu, så jag hittade en bok som jag inte hade tålamod att vänta att ge honom i present. Så igår läste vi den, och hade en riktig mysig stund i soffan där jag fick peka på honom och förklara om hjärtat och om tarmarna och om skelettet. Han suger i sig kunskap just nu, och har så många frågor. 

 

 

Vid sängen sen så läste jag lite kort en saga om barn som gjorde små djurbegravningar, och så kom samtalet in på döden. Vi har pratat lite om döden förut, eftersom Einar trott att man vaknar efter att man dött, och jag då förklarat att om man dött så är man borta. Man vaknar inte igen då. Lite hemskt, men det är ju så. 

 

"Skulle du bli ledsen om mamma och pappa dog?" frågade jag, för att inleda ett litet samtal om det.

"Ja, och Mante... och jag.. mamma, jag vill inte vara död." säger han med tårar i ögonen. 

"Men Einar, dör gör man egentligen när man är riktigt gammal, och liksom går sådär med krokig rygg och knappt orkar gå. Så är ju inte du? Annars dör man oftast inte, om man inte krockar med bilen eller så. Så därför får vi köra försiktigt, och inte så där snabbt som du brukar vilja att vi ska köra." 

"Men jag vill inte bli gammal och död" svarar Einar med ännu mer tårar i ögonen, och jag förstår att det där med tiden var för abstrakt. 

"Men Einar, det är lång tid kvar innan du blir så gammal! Först ska du gå i skolan, i många år, och sen ska du jobba och sen ska du kanske bli pappa och.."

"Och ha en bebis? Åh, då kan jag sova med mamma och pappa och bebisen!" 

"Nja, bebisen är ju DIN, Einar. Då är det ju DU som är pappa. Och bebisen kommer till DIG och frågar om den får sova bredvid dig!" 

"Åh, då ska jag svara .'jaaa, det får du!' och så ska han sova här i min säng." 

"Ja, och tänk, då är JAG det barnets farmor." sa jag, och fick lite svindel över tanken.

"Ska.. ska.. ska du dö då? Jag vill inte att du ska dö, mamma." säger Einar och JAG får tårar i ögonen.

"Men älskling, när jag är farmor så är jag ju som din farmor, och hon är ju inte så där jättegammal? Hon går ju inte med krokig rygg och ojar sig? Det är lång tid kvar." 

 

Detta lugnade Einar, för nej, så är ju inte hans farmor. Men det är svårt det där. Hur mycket ska man säga liksom? Jag vet att om jag skulle säga att man kan bli sjuk och dö så skulle han kanske bli rädd för att bli sjuk, och det vill jag ju inte. Och vi kan ju dö närsomhelst. Vilket ju är skitläskigt att tänka på. Och Einar funderar så mycket och känner så mycket att jag inte vågar säga att vi kan dö NU. Vilken ångest liksom. 

 

Vad har ni sagt? Detta är ju vanligt i Einars ålder, att man funderar på sånt här, så hur har alla andras samtal gått?