Grav-besök
Igår åkte jag och Johan till Esters grav (kan inte ens skriva hennes namn utan att fälla en tår) och vi blev direkt mötta av Abbe. Han känner igen vår bil, och bara att se honom i all sin Ester-likhet fick mig att börja gråta. Att mysa och busa med honom, klia honom bakom örat där känslan är precis som det var att klia Ester. Allt fick mig att gråta gång på gång. Och då hade jag inte gått upp till graven ännu.
Graven var fortfarande jättefin. Buketten var fortfarande fin och jag satte i en vacker kvist med gula löv bland de gamla blommorna.
Jag saknar henne! Något oerhört! Tror att chocken börjar släppa för mig och det börjar gå upp för mig att min bästa vän inte kommer att komma tillbaka. Jag kan råka höra ljud som påminner om henne, minsta lilla knäppande, och första tanken är att hon ju som vanligt ligger i rummet intill, men så kommer det över mig att hon faktiskt inte gör det och aldrig kommer att göra det igen!
Jag provade ju att ha Sara som lite hundtröst, men det gick inte alls. Jag behöver ha Ester-hundar för att kunna bearbeta denna sorg. Det är något speciellt med dem. Och vetskapen om att jag aldrig kommer att ha en tankeläsande hund som Ester igen, som var både känslig och tålig på samma gång, gör mig uppgiven. Jag hade världens bästa hund, och planen var att hon skulle lära upp min nästa hund med sitt mogna sätt. Men nu går det inte.
Det kommer att dröja innan vi skaffar ny hund. Vi kände det efter att ha haft Sara. Ingen hund kan ersätta Ester. Och vi behöver tid på oss att inte jämföra andra hundar med henne, då blir man bara så uppgiven över hur bortskämd man varit med Ester.
Det blir fler turer till graven ute på landet. Abbe är så läkande. Jag är så glad att han är där och håller sin mors minne vid liv.